Livet

Detta inlägget kommer inte handla om hundar, det kommer bli långt, känslomässigt, ärligt och öppet direkt från mitt hjärta. 

Många är ni som hört av er och undrat hur jag mått, jag har varit urdålig på att svara, jag har de senaste två veckorna haft en stark dödsångest. En ångest som gjort mig passiv och djupt sorgsen. 

Måndagen den 26 oktober blev jag igångsatt på förlossningen i KD, måndagen gick ganska bra, jag hade lätta värkar och kände mig spänd och förväntansfull men ändå lugn då jag visste att jag var på rätt ställe med hög kompetens bland sköterskor, barnmorskor och läkare.  

Jag hade en viss oro inför smärtlindring, jag visste redan att jag inte kunde få ryggbedövning pga av att jag Fragmin behandlades och blödningsrisken var för stor. Läkarna bedömde att risken för att få en ny propp om man pausade behandlingen var för hög, så det blev inte aktuellt. De kunde ge mig PCB, en annan typ av smärtlindring så jag lugnade mig i det. 

Tisdagen kom och värkarna blev kraftigare och kraftigare, jag kräktes och orkade inte få i mig något att äta eller dricka. Vid undersökningen så visade det sig att jag var öppen typ en cm och smärtan var redan så stark. Jag fick ytterligare ett preparat som skulle hjälpa till att öppna upp livmodern. Det dröjde inte innan vattnet gick efter det.  Efter detta så ökade värkarna och jag fick tillgång till lustgasen, den hjälpte mig att bli lugnare och flummig men smärtan vet jag faktiskt inte om den hjälpte nämnvärt mot.  Lite dimmigt är det efter att lustgasen kom in i bilden, enligt Jörgen så sög jag kraftigt i lustgasen och lyssnade inte alls på barnmorskan när hon sa att jag skulle lugna mig med den. 

Jag minns att jag tänkte att jag inte klarade mer smärta och frågade hela tiden när de skulle ge mig PCB, det var för tidigt fick jag till svar.  Timmarna gick, jag kämpade länge med kraftiga krystvärkar,   PCB missades av någon anledning, fler personal kallades in och ett tiotal personer var inblandade i min förlossning. Det sista jag minns är att alla håller i mig och säger att jag ska kämpa och krysta, det enda jag tänker är låt mig slippa detta, jag klarar inte mer. Svetten rann av läkaren, alla såg bekymrade ut, de började viska och man kunde riktigt känna att stämningen blev allvarligare. 

Jag kände mig svagare o svagare, kunde inte krysta mer, de prövade att få ut Nils med sugklocka men den släppte hela tiden. Nils hjärtljud blev sämre och plötsligt gick allt väldigt fort. En läkare sa till mig "nu ska du få sova en stund Sandra", det va en befrielse. 

Ett par timmar senare vaknade jag upp, sköterskan var snabbt framme till mig och gratulerade mig till mamma titeln. Tårarna sprängde fram, Nils levde, nu ville jag bara se honom.  Efter en halvtimme kördes jag till BB där Jörgen låg med Nils, det mötet kommer jag bära med mig hela livet, första mötet med den lilla minimänniskan som levt i min livmoder i nio månader...han var det vackraste jag sett och känslorna jag kände, det var stort. 

Vi fick ligga kvar på avd 14 i ett par veckor, jag var dålig. Jag hade gått igenom en lång jobbig förlossning som avslutades med akut snitt, jag förlorade mycket blod så jag hade blodbrist och höga infektionsvärden. Man råkade också skada min urinblåsa vid snittet så jag hade kateter i en vecka.  Värdena var inte vad man önskade och jag hade blodansamlingar i buken. Man visste inte hur mycket jag blödde i buken och hur man skulle ge mig fragmin i denna situation. 

När jag kände mig lite bättre så tillkom det något nytt som gjorde att vi fick stanna längre på sjukhuset.  Detta va den fysiska biten, den psykiska va lika illa. Tårarna rann nog under hela sjukhusvistelsen, så många känslor, jag kände helt plötsligt ALLT.  Att sen inte kunna ta hand som sin nyfödda bebis var fruktansvärt. Ja och att inte kan ta hand om sig själv, att inte kunna göra de där sakerna som vi ser som självklart annars, torka sig, tvätta sig och sköta sin hygien överlag...då är man inte så stor. När det dessutom blir mannen som man lever med som får ta hand om en tillsammans med sjukhuspersonalen, då finns det inte längre några hemligheter kvar.

När vi tillslut fick OK att åka hem så kände jag mig mest ledsen, jag orkade inte, jag var så svag, men jag samlade kraft och tänkte att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör efter allt. Väl hemma så låg jag bara i sängen, orkade inte stå upp och gråten låg som en bubbla i bröstet, redo att spricka vid minsta lilla. Jag försökte allt jag kunde att orka mer men det var något som inte var rätt. Febern steg och då åkte vi in till sjukhuset igen, det visade sig att jag hade blodbrist med ett värde på 80, infektion i blodet, bakterier i snittet, bakterier i urinen och livmodersinflammation. Dropp sattes in med järn och två sorters antibiotika, efter några dagar började det vända. 

När jag trodde att det var på väg åt rätt håll så kom nästa smäll, en röntgen skulle göras igen för att kolla blödningen i buken. Det gick åt rätt håll och blödningen hade minskat, men istället hittade man en förändring på levern som hade ett cystiskt utseende. Man kunde inte genom röntgen säga mer om den utan man ville göra  ett ultraljud för att se mer.  

Detta va droppen för vad jag klarade av,  cancer har alltid varit något jag fruktat, många runtomkring har gått bort i denna vidriga sjukdom och i vår släkt har flera förlorat kampen mot sjukdomen.  Jag har känt så starkt att nu är det min tur att få det, och sitter det i levern så är det kört. Det spelar ingen roll vad folk säger till mig, att jag inte ska oroa mig i onödan eller ta ut något i förskott. Jag kan inte göra något annat än att tro det värsta, och det är vad jag gjort de senaste 10 dagarna. Gråtit, tittat på Nils och gråtit ännu mer för att jag verkligen känt att han kommer bli utan mamma och jag kommer inte få se honom växa upp. Jag har sett framför mig hur livet fortsätter för alla andra och att jag inte får fortsätta mitt liv. Jag har inte kunnat prata med vänner, inte de närmsta ens, jag har stängt ute Jörgen och tagit avstånd till allt och alla...jag ska ju ändå dö.  Jag har googlat, läst, gråtit och fått ångestattacker, dagarna har varit mörkare än någonsin. 

Idag var det dax för ultraljud, med darrande kropp lade jag mig på britsen och väntade på läkaren. Gråten satt som en klump i bröstet och direkt läkaren öppnade dörren brände det till i ögonen på mig. Ett hejdlöst gråtande bröt ut och jag kände hur luften försvann, den kvinnliga läkaren hade en varm och ödmjuk personlighet och sa några lugnande ord till mig innan hon påbörjade undersökningen. 

Under en kvart iakttog jag läkarens ansiktsmimik och tankarna på att hon snart skulle ge mig ett dystert besked gjorde att kvarten kändes som en evighet. 

Läkaren gav mig papper för att torka bort gelen och sa att det är en enkel cysta, alltså inget jag behöver oroa mig för och inget man gör något åt. De kan växa lite och de kan bli fler men inget elakartat. Jag har inte cancer, i alla fall inte i levern och inget som jag vet om.  Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag är, hur glad och tacksam jag är. 

Jag åkte till Ica och handlade allt jag var sugen på, sedan hem och pussade på Nils, Jörgen och alla hundarna.  

Man får sig en tankeställare när såna här saker inträffar, man inser vad som är viktigt och inte. Det är inte viktigt att ha det där fina huset som jag trånat efter, eller det där köket som kostar så mycket, eller att hundarna gått dåligt på en träning, eller att man ökat i vikt, eller att man inte har överflöd med pengar...Det viktiga är att få leva, leva tillsammans med de man älskar, att få ha sin hälsa och att få åldras. 

Tack Livet.